Ashes to ashes
Kategori:
Pappa är i jorden nu. I den fina, svarta, urnan vi valde ut till honom. Gravsättningen är över, och listan över saker som måste göras är kortare, men inte slut än. Det var i onsdags, den 11/6, och vädret var mulet. Vi slapp ösregnet, det kom först på hemvägen, men det duggade lite då och då. Det var okej, det kändes rätt på något sätt. Matchade mina känslor. Jag väntade mig nog en större känsla av frid, än den jag fick, men samtidigt kändes det skönt att han äntligen är där han ska vara nu. Hade hellre haft honom levandes här med oss.
Det var mina fastrar, min farmor, jag, Riffe, Hannah & Silva som var där. De närmsta. Vi sa inte så mycket. Fanns inga ord. Farmor föreslog att vi skulle spela en låt han tyckte om, och jag satte igång hans senaste favoritlåt: Petra Marklund - Händerna mot himlen. Det kändes konstigt att spela den, från min mobil, mitt på en kyrkogård. Men jag tror pappa hade uppskattat det och det fick mig att skratta lite.
Vi fick först hämta askan på krematoriet i Kristianstad. Synen av urnan... Ja. Det gjorde, gör, ont. Jag ville öppna den, en morbid nyfikenhet, eller kanske bara mitt sätt att verkligen försöka förstå och inse att pappa ligger där i. Den gick inte att öppna. Jag skakade den. Det lät som stora sandkorn som rasslade. Det sista ljudet pappa någonsin kommer orsaka. Rasslande aska i en svart urna. Så jävla fel.
Jag, Hannah & Riffe samåkte till Gualöv. Vi spelade låtar som vi brukade lyssna på i pappas bil. Gyllene Tider, Britney Spears och Celine Dion. Det var fint.
På kyrkogården fick jag och Hannah gemensamt sänka ner urnan i dess djupa, mörka hål. Vi kastade ner våra handbuketter, och jag lade även ner 3 foton. Ett på mig och pappa, ett på Hannah och pappa, och det sista på Silva och pappa. Så han inte glömmer oss. Jag pratade med honom, sa hejdå, fast ändå inte. Jag kommer ju fortsätta prata med honom, och jag kommer åka dit igen och hälsa på. Men det var ändå ett avslut på något sätt. Jag kastade även ner Silvas namn-berlock som hon haft på halsbandet i flera år. Jag är glad att Silva fick följa med. Riffe stod först i bakgrunden med henne, men gick sedan fram till oss. Silva gick raka vägen till hålet, och stack ner huvudet ett tag. Jag vet inte alls om hon på någon nivå förstod, men det kändes lite så. Det känns bra att tänka att det var så. 
Älskade pappa. Det var skönt att vara nära dig igen. Det var längesen. Jag vet att du inte finns i din aska, men du kändes närvarande i onsdags. Jag gillade det. Jag saknar dig, och jag älskar dig.
Vila i frid.
